Bloggen har flyttat ^^
Till http://fjompensskrifter.blogspot.se/.
Denna blogg kommer att finnas kvar eftersom jag inte orkar flytta hela 20 kapitel till en annan blogg xD
Jag kommer även att säga till om nya videoklipp på den bloggen :)
//Fjompen<3
Denna blogg kommer att finnas kvar eftersom jag inte orkar flytta hela 20 kapitel till en annan blogg xD
Jag kommer även att säga till om nya videoklipp på den bloggen :)
//Fjompen<3
Det här känns så komplicerat, hur ska jag göra?
Jag tänker att det är så jobbigt att skriva ett inlägg för varje video jag laddar upp ... Så ska jag istället göra videorna offentliga så att de som prenumererar kan se dem utan att jag behöver säga till (och jag antar att de som prenumererar vill se mina videor så), fast det finns en risk att tjejen som skrev fanficen kommer att hitta dem, ska jag flytta över "videoinläggen" till min vanliga blogg, eller ska jag fortsätta här? :P
Eller ska jag göra annoterinar i varje video som leder till nästa video? För då blir det ju konstigt för er om ni ska gå tillbaka till en video ni redan sett för att se senaste :P Så vad tycker ni?
Jag har läst kapitel två nu i alla fall, ska försöka fixa kapitel tre och fyra nu ^^
Här är länken till videon: http://www.youtube.com/watch?v=edoKyUaISHg
//Fjompen<3
För att se hur många som faktiskt läser ^^
Här är en video där jag läser en fanfic (som SirL bland annat har en gjort en video om också).
Det är första långa kapitlet som jag läser och jag har delat upp den i två delar. Länken i slutet av videon tar er till andra delen ^^
Om ni inte gillar denna grej som jag tänkt göra får ni gärna föreslå andra saker, och om ni har läst lite knäpp fanfiction så får ni gärna tipsa mig om den. (Bara om den är under 30 kapitel lång.)
http://www.youtube.com/watch?v=OfKW9FKsf5g
//Fjompen<3
P.S. Jag har redan gjort andra kapitlet, men vi får se vad som händer. ^^ D.S.
Bulletproof - Kapitel 20
20 kapitel redan? o.O
Och med "redan" menar jag att jag har skrivit en hel del kapitel, men så kom jag på vilken usel uppdatering jag har xD Sorry guys :P
Hoppas ni förlåter mig. Jag tror jag ska ta bort denna blogg och kanske flytta novellen till min Blogspot-blogg.
Får göra det när jag kommer hem, är på bildlektionen xD Ska ha ett läxförhör, och två prov idag.
- Hur gammal är du? frågade Clementine lågt.
Noah stannade upp i sin putsning av en gammal vinröd vas och sa:
- Nitton. Du då?
- Tjugi.
De var alla ungefär samma ålder, utom Sallie som fortfarande verkade alldeles för ung för att vara tjugofem.
- Hur känner du Sallie?
- Vi träffades i min farsas hotell, i morse.
- Din fars hotell? Fungerar det, är det någon kvar?
Clementine kände sig genast skyldig då Noahs ögon sänktes och han såg bort.
- Nä, det är ingen kvar.
Han ställde tillbaka vasen som nu var fri från damm och lämnade rummet. Clementine hoppades att hennes egna föräldrar var okej. Inte för att det fanns någon anledning att oroa sig, de bodde långt in på landet där det inte fanns några anledningar för folk att bomba. Inga värdefulla resurser fanns där och inte heller mycket folk.
Det var åtminstone det hon intalade sig.
- Så Dan är presidentens son? frågade Noah och återvände med en ren trasa som han började torka alla ytor med.
- Yep, svarade hon och tog bort fötterna från soffbordet så att han kunde torka det.
- Du har inget emot att Sallie går med honom?
- Gud nej! Tack gode gud att hon finns.
Noah blev förvånad över det påståendet och undrade varför hon tyckte det. Clementine förklarade med lite entusiasm, det var ju en bra nyhet bland allt kaos att de hade en professionell livskyddare bland dem.
- Underskatta inte kraften av noobs, skämtade Noah och Clementine log.
Hon kastade en blick mot den blodiga yxan som stod i hörnet av rummet och leendet suddades ut. De var alla mördare. Noah hade rätt, alla kunde döda. Det roliga försvann genast ur hans skämt och när hon såg tillbaka hade han vänt bort huvudet igen.
Noah var rätt söt. Han hade en sorts barnslighet i ansiktet som fick honom att se charmig ut.
Dan var mest bara ... butter.
Clementines hjärta frös till för en sekund då ett skott hördes inte långt ifrån dem. Hon kastade en snabb blick på Noah, som gick till sin yxa och sedan ut i hallen. Clementine svalde och tog osäkert upp en pistol som hade funnits i Sallies väska.
Hon borde inte vara feg. Om hon kunde vrida nacken utav någon med isna bara händer skulle hon säkert kunna skjuta om det behövdes.
Så! :)
Hoppas det blev okej, lite kort kanske men det gör nog inget :P Nästa del kanske kommer att läggas upp på en annan blogg, men jag vet inte ^^
//Fjompen<3
Bulletproof - Kapitel 19
River, äntligen! xD
Att hans far var sexist hade nästan försvagat hennes lögn.
Undrar hur Dorian skulle reagera om han fick reda på att hon var här för att mörda honom istället för att rädda livet på honom? Hon log vid tanken. När kylskåpet var rensat slängde hon upp väskan över axeln och började leta efter användbara saker på nedervåningen, eftersom Dorian hade gått upp till övervåningen.
River insåg plötsligt sitt enorma misstag. Den där lögnen. Så jävla dum lögn. Hon hade tagit på sig ansvar. Ansvaret för hans liv. Om hon inte skyddade honom i farliga situationer skulle det verka underligt.
Hon gned sig uppgivet i pannan där hon stod i ett sovrum som var tomt på vapen.
Jävla idiot River!
Om hon dödade Dorian nu, då skulle hon li tvungen att döda de andra också. Och den där ungen. Det vill hon inte. Hon ville inte bli lämnad ensam i den här staden. Fan ...
- Hittade du något? frågade Dan då hon mötte honom i hallen.
- Nej. Fast vi har maten i alla fall.
- Ska vi gå tillbaka till huset och lämna den? Så att du slipper ha väskan full? föreslog Dan med ett halvhjärtat försök till vänlighet.
Han gillade visst inte att hon nu var hans livvakt. Det var dom två om.
- Helst.
De stängde tyst dörren efter sig och skyndade sig tillbaka till huset.
River stod och väntade i hallen medan Noah tömde hennes väska och Clementine pratade tystlåtet med Dan i vardagsrummet.
Det här var en av de dummaste sakerna som hon någonsin hade gjort.
- Ska vi gå? frågade Dan då han återvände till hallen.
River nickade bara som svar och fångade väskan som Noah slängde till henne från köket.
- Var försiktiga! sa Clementine och gav River en menande blick.
Fan också, Dan hade berättat för henne att hon var hans ... "livvakt". Ordet fick River att nästan rynka på näsan, men hon låtsades vara stenallvarlig och nickade mot Clementine. "Jag ska skydda din pojkvän med mitt liv".
Om jag inte bestämmer mig för att döda honom och dig ...
- Här, jag kan ta den, sa Dan då de åter steg ut på bron och höll upp handen för att ta väskan.
Utan att svara räckte hon honom den.
- Ska vi ta huset mittemot? föreslog han.
- Ja. Det kan vi göra.
Yep, när en del ur Rivers perspektiv äntligen kom så var den såhär tråkig och händelselös xD
Förlåt mig guys :)
//Fjompen<3
Bulletproof - Kapitel 18
Jag har inte så mycket att säga egentligen nu i början, men jag känner mig bara för formell och opersonlig om jag inte säger något innan jag börjar skriva så ...
Hej :3
Det var kallt utomhus när de kom ut på gatan. Mörkret hade ännu inte helt lagt sig över staden, men solstrålarna nådde snart inte tillräckligt för att lysa upp kvarteret längre.
Lika bra det, tänkte Dan, då skulle de där sjuka människorna inte kunna se dem.
Planen som de hade kommit fram till i hallen för några minuter sedan var enkel. Rensa de tre närmsta husen på mat och andra andvändbara saker.
De valde att arbeta tillsammans istället för att dela på sig, även om Dan inte alls misstänkte att det var så farligt när husen låg så nära. Men senare skulle det bli allt farligare, då husen låg längre bort. Han försökte att inte tänka på vad som skulle hända om ingen kom och hämtade dem. Maten i husen skulle börja ta slut, de skulle bli tvungna att ta sig allt närmare andra änden av staden för att överleva. Eller helt enkelt sticka in i skogen.
Nej, bäst att tänka på nuet.
Sallie gjorde en gest åt honom att följa med mot det bleka grannhuset där hon för inte så länge sedan hade vridit nacken av en äldre man.
- Se efter om det finns en bakväg, jag kollar ytterdörren, viskade hon över axeln.
Han ville protestera, men lämnade det till senare. Till utfrågningen. Han måste få reda på med om Sallie. En enkel städerska skulle knappast vara såhär sansad, nästan van i denna situation.
Dan joggade snabbt över till baksidan av huset och upptäckte att det fanns en veranda, men glasdörren var låst och att krossa glaset skulle göra alldeles för mycket oväsen.
Han återvände till framsidan av huset och upptäckte till sin förvåning att ytterdörren stod öppen. Hade hon lockat bort honom därifrån för att kunna öppna dörren själv? Varför skulle hon gömma en nyckel undan för honom, vad skulle hon med ett tomt hus till? Eller hade hon något hemligt sätt att öppna dörren på, något som en städerska vanligtvis inte skulle kunna?
Dan steg upp för trapporna på bron, fortsatte sedan in genom hallen och upptäckte Sallie i köket. Hon höll en ficklampa vid kinden.
- Det låg en man vid dörren. Han hade nyckeln i fickan, sa hon.
- Jag vet, jag såg dig vrida nacken av honom idag, svarade Dan kortfattat.
- Bättre att göra det direkt, annars skulle han ha kunnat utgöra fara i framtiden.
Sallie verkade inte särskilt berörd av det faktum att han hade sett henne mörda någon. Å andra sidan hade hon antagligen gjort som de andra skulle ha gjort. Dan kände sig plötsligt lite dum över att ha trott att det skulle oroa henne.
- Sallie, får jag bara fråga ... hur kommer det sig att en städerska innehar samma vapen som elitsoldater? Jag tvivlar på att såna vapen kan bli funna liggandes i en stad som Brickred, fortsatte Dan med sin utfrågning och ställde sig lutad i dörröppningen med armarna i kors.
Han såg hur hon flinade i ljuset från kylskåpet hon just öppnat och börjat ta mat ur.
- Vissa frågor, Dorian, är bäst att man lämnar obesvarade, sa hon i lugn men samtidigt retsam ton.
Dan bet ihop.
- Vissa frågor, ja. Men inte den här. Det oroar mig att ha dig bland oss.
- Varför? För att jag vet hur man hanterar vapen och kan försvara mig? Det låter ju fullkomligt logiskt. Vad sägs om Noah? En ung man med en brandyxa. Honom kan du allt lämna med din flickvän.
Dan snubblade nästan baklänges av den plötsliga tanken. Shit, hur kunde han vara så dum?! Lämna Clementine med någon okänd tölp!
Nej, inget skulle hända. Hon försöker bara få dig att byta samtalsämne, Clementine mår bra!
Dan svalde bort sin oro och drog handen trött genom håret innan han fortsatte att envisas.
- ...
Inget kom ut ur munnen. Han hade tappat tråden.
Sallie började tog fram produkter och stoppade utan vidare in dem i sin väska. Dan såg hur hon tänkte slänga in en ölflaska också, men ändrade sig så fort hon såg vad det var. Han skulle inte säga nej till en öl just nu. Bara för att slappna av. Nej, en otroligt dum och oansvarig tanke.
- Jag står fast vid min fråga: varför har du vapen av sån kaliber?
- Fattar du inte själv?
Sallie log lite mot honom, ett mystiskt men samtidigt uppmuntrande leende.
- Nej, sa han bittert utan att besvara hennes flin.
- Vem är du? Tänk efter Dorian, vem är du?
Kunde hon inte komma till saken? Vad var det här för kryptiskt skit, vad hade det hela med honom att göra?!
Men då plötsligt insåg han det.
Han var Dorian. Dorian Fox.
Presidentens son.
Dan brast ut i ett sarkastiskt skratt då allt kom på plats. Självklart. Självklart! Hur kunde han ha varit så jävla korkad! En städerska med avancerade vapen och stridsträning! Självklart!
- Du är min livvakt, suckade han högt.
- Vilken vettig president låter sin son gå utan beskydd då ett världskrig bryter ut, Dan?
- Men du är så ung. Och en kvinna dessutom. Det är olikt pappa att anställa kvinnor som livvakter, sa Dan fundersamt.
- Han bad om den bästa pengar kunde köpa. Han fick mig. Med Marine bombat fick han inte direkt tid att byta.
Dan suckade en sista gång då han insåg sin dumhet och vände henne ryggen för att söka igenom resten av huset.
Så! :D Hörni, det är såhär. Jag kommer att skriva denna story i flera "delar". Bulletproof är alltså del nummer ett. Sedan tar jag nog en liten paus och fortsätter på nästa del. :P
Oroa er inte, det kommer att vara många kapitel innan denna del slutar :)
Vad vill ni mer se i denna story (inte nödvändigtvis denna del). Inte vilken karaktär, utan ja ... händelser typ :)
Jag vet vad som ska hända ungefär till mitten av andra delen, men sedan tar det stopp :P
Så kom gärna med förslag ^^
Sorry för ännu ett Dan-inlägg, men det var tvunget att vara så xD
//Fjompen<3
Bulletproof - Kapitel 17
Wait, gotta put muh writing gloves on :3
There we go xD
Dan stod länge kvar vid fönstret, osäker på hur han skulle prata med Sallie efter att han hade sett hur plötsligt hon hade hoppat fram ur buskarna och vridit nacken av den där mannen sådär. Mannen hade kanske varit ... "en av dem" eller vad man nu sa, men det var något skrämmande i hur Sallie hade dödat honom. En stor skillnad ifrån Clementine, som mest hade gjort det för att rädda Dan själv, i panik. Sallie verkade vara mer målmedveten, nästan tränad. Hon såg sig inte ens över axeln och gick bestämt tillbaka mot huset de just nu befann sig i efter att enhandat ha släpat in liket bakom grannhuset.
- Hur längre tror ni det här varar?
De fyra satt i vardagsrummet och försökte hitta signal på teven, men utan resultat. Leo hade gått till sängs, efter att de spikat igen hans fönster med ett antal plankor. Samma sak hade de gjort med de flesta fönster i huset, extra arbete hade de lagt ner för att helt täcka fönstren i vardagsrummet. De ville använda ljuset, men ville inte riskera att bli sedda utifrån.
- Just vad varar? frågade Clementine. Jag vet inte ens vad som försiggår!
Dan lade armen om hennes axlar som en lugnande gest, men var osäker på hur det skulle fungera då han själv hade samma känslor.
- Dom alla verkar vara samlade på ett ställe, mumlade Sallie med sin stela röst. Om vi håller oss undan från vägen så kanske vi lyckas hålla oss undan tills hjälp anländer.
- Men mat då? frågade Noah. Vi har inte ändlösa resurser. Ska vi ta från husen i närheten?
- Precis. Jag tror nästan jag ska ut och göra det nu, det är bäst att vi har ett lager utifall något händer.
Sallie laddade två par avlånga pistoler och började gå mot hallen, då Dan reste sig upp och blockerade vägen. Hon var kortade än honom, men såg inte det minsta svagare ut. Och de där pistolerna. Han hade sett sådana hos ett gäng militärer som hade agerat livvakter en gång. De skjöt vanliga kulor, men utan ett enda ljud.
- Om något händer med det här stället och vi inte lyckas försvara det - är det inte bättre om det finns mat kvar runt omkring också, så att allt inte är samlat på ett ställe?
Ingen av dem svarade, alla försökte komma på den bästa lösningen. Dan fortsatte med sin teori.
- Ni vet ju hur man säger, man ska inte ha alla pengarna på ett och samma ställe så att man inte förlorar allt man har om man blir rånad.
- Vi tar det mesta ur husen i närheten och lämnar resten av kvarteret. När den maten tar slut fortsätter vi till nästa grupp med hus, föreslog Sallie.
Dan nickade och såg mot Noah och Clementine, som inte verkade ha något emot.
- Bra. Jag sticker direkt.
- Jag följer med, sa Dan plötsligt innan han hunnit stoppa sig själv.
Clementine reste sig upp, varpå även Noah gjorde det.
- Jag jobbar bäst ensam, hotade Sallie.
Det gör du säkert, tänkte Dan hånfullt.
- Clementine, jag vill att du stannar här. Noah, du med, kommenderade Dan till de två andra.
Noah såg upprorisk ut, medan Clementines ansikte förvreds till en arg grimas.
- Dan, jag kan försvara mig själv! väste hon för att inte väcka Leo.
Noah började också rabla om hur han kunde slåss och annat, men Dan höll upp handen för att säga (det han trodde var den ordentliga) förklaringen.
- Om jag och Sallie dör så kommer ni kunna ta hand om Leo. Om bara en av er skulle stanna och vi andra tre skulle dö, så blir det svårt att försvara honom.
Dan var osäker på om ungen verkligen var av så stor prioritet, men det lät bra som övertalning. Han ville tala med Sallie själv, kanske skulle han kunna luska ur henne information som hon har dolt hittills?
- Kan inte jag gå med dig? bad Clementine med stora ögon.
Dan skakade på huvudet. Han ville att hon skulle vara i säkerhet. Och Sallie var helt enkelt ...
- Om man ska göra något riskfyllt gör man det aldrig det med en person man har känslor för. Det är ... lättare att offra någon man inte bryr sig om, mumlade Sallie känslolöst.
Påståendet fick dem alla att inse att två av dem inte var kopplade till gruppen alls, och även om alla utom Sallie antagligen kände sig som hemska människor, så visste de att det hon sa var sant.
- Dåså, suckade Dan, vi kommer snart. Om vi inte är här innan ... tolv, så har vi dött.
- Eller är försenade, sa Sallie sarkastiskt och räckte Dan ett hagelgevär ur sitt väsk-arsenal.
- Har du inget tystare? frågade han ogillande och vägde vapnet i händerna.
Hennes ögon mötte hans, hon såg på honom med en lugn men samtidigt road blick. Hade hon kul?! Det var ju något fel på henne.
- Om vi använder vapnen så gör vi något fel, Dorian. Vi vill inte dra till oss uppmärksamhet, utan måste vara så tysta som möjligt, och man kan döda varelser utan att skjuta dem, sa hon.
Som du gjorde med den där mannen va?
Fast å andra sidan hade hon rätt. Igen.
Sooo ... xD Your favourite pairing? xD
Vems perspektiv vill ni läsa ur sedan? :)
//Fjompen<3
Bulletproof - Kapitel 16
Ni är rätt dåliga på att kommentera xD Utom Unia ^^ (yey) Jag tänker inte kräva några kommentarer av er för att skriva nästa delar och så, men bara den här gången, kan ni kanske kommentera med ett litet "jag är här" eller en smiley eller så? ^^ Jag vill veta hur många det är som läser så att jag inte skriver i onödan :P
Ni vet nog om att jag är den typen av person som skriver för andra och inte för mig själv xD Även om jag skriver då jag känner för det, så känns det meningslöst då jag vet att ingen läser xD
Hon tänkte inte vänta tills Leo hade gått och lagt sig. Liket skulle bort och det nu. Även om hon inte ville röra vid det något mer så visste hon att det helst skulle försvinna så fort som möjligt.
När han hade återvänt med en bok med sagor ställde hon sig hastigt upp och försvann ut ur köket. River ville inte ta några djupa andetag eller förbereda sig för det hela mentalt, uppgiften skulle bara bli svårare att genomföra om hon drog ut på det och brydde sig mer än nödvändigt. Alltså skyndade hon sig ner till källaren. Det fanns en till trappa längst bort i det östra hörnet i källaren, dörren som den ledde till stod vidöppen och avslöjade att garaget fanns där utanför.
Bättre att ta den vägen. Kortare, och hon skulle inte behöva smutsa ner hela golvet. River hade lämnat vapnen på soffan i vardagsrummet i hopp om att kvinnan verkligen var död. Hon var osäker på om hon verkligen var immun mot deras bett, så det kanske inte var så smart ändå. Men en kula genom skallen borde väl göra susen?
Kvinnan hade inte rört sig förstås, River böjde sig ner och grep tag i kragen på kvinnans tröja. Hon var stark nog att dra den tunna kvinnan med ena handen fram till trappavsatsen, men att få henne upp för trappan krävde mer styrka. River skyndade sig upp för den smala stentrappan och öppnadde dörren till garaget. En gammal blå bil stod några meter framför henne, kanske skulle hon kunna dumpa liket någonstans bakom huset, i skogen?
Det lät som en bra idé.
Hon gick ner för trappan igen och började dra upp liket till ytan.
River försökte låta bli tanken på vad som skulle hända om polisen fick fast henne när de andra fyra skulle hämtas. Skulle det bli bättre om hon bara dödade dem alla? Och sedan rymma? Det fanns mycket stor risk att hon annars skulle bli upptäckt och avrättad, om de fick reda på att hon var en spion från Goldenrod.
Det skulle bli svårt att döda henne visserligen, men hon tvivlade inte på att de skulle lyckas till slut. Skulle hon någonsin återse sina föräldrar igen? Eller Ben? Chanserna verkade små. Varför hade de inte bara berättat för henne om den egentliga planen? Antagligen för att det fanns risk att hon skulle dö, vilket skulle leda till att hon gjorde motstånd mot att åka till Redwood.
Men den viktigaste frågan just nu var om hon skulle döda dem andra eller inte. Smutsa ner händerna med oskyldigt blod. Det var ju det hon var skapad för, eller hur?
Ett högt metalliskt ljud fick River att frysa till i rörelsena. Hon var gömd bakom bilen och hade dragit upp liket tillräckligt för att det inte skulle ramla ner för trappan igen, så hon släppte kroppen och smög sig fram så att hon kunde se runt bilen ut på gatan.
En av de där sjuka. En man den här gången, i femtioårsåldern. Han hade vält omkull en soptunna och vandrade långsamt mot grannhuset.
River hade en pistol i bältet, men den skulle låta alldeles för mycket. Om han fanns här så fanns det antagligen andra i närheten, och hon ville inte dra till sig någon uppmärksamhet. Vad skulle hon göra? Vänta tills han kom hit? Han kunde vara där hur länge som helst.
Grannhusets dörr var tydligen låst, för mannen bankade hårt på den och bestämde sig sedan för att gå runt.
River kollade om det fanns något avlångt och robust för henne att ta i garaget. Hon ville inte smutsa ner sig med blod ytterligare, därför verkade det lämpligast att strypa mannen bakifrån.
Hon tog upp ett kort och rosttäckt metallrör som låg bakom dörren till källaren och smög fram bakom bilen, gömde sig bakom väggen i garaget. Hon tänkte inte springa fram ännu, mannen verkade tveka om han skulle gå in bakom huset eller inte. Han kunde ändra sig när som helst och få syn på henne då hon sprang närmare, och hon behövde döda honom tyst.
River hade ju några vapen i väskan som var fullkomligt ljudlösa, men hon tänkte att det bara var onödigt att oroa de andra och slösa med kulor. Det här skulle gå fort.
Mannen hasade snart in runt hörnet på huset och förvann ur hennes synfält. River sprang genast fram från garaget, hoppade över staketet som var byggt runt grannhuset och kastade sig ner på marken vid bron, rakt bland rabatterna och buskarna under fönstren. Hon hade inte skapat mycket oväsen. Tur.
Med öronen på spets satt hon bland växterna och lyssnade efter ljud. Hon kunde se lite genom metallstängerna på trappräcktet på bron, mannen verkade inte komma tillbaka. Risken att han skulle återvända från samma håll var stor, men hon smög ändå fram till det andra hörnet av huset där mannen hade försvunnit. När hon lutade sig fram kunde hon precis se hur han försvann runt det andra hörnet. Det kanske fanns en ingång på bakgården som han letade efter. Så måste det vara. Hon måste locka fram honom hit, på något sätt måste hon hamna bakom honom men samtidigt få honom dit hon ville utan att han skulle märka. De här jäklarna var snabba, så vad skulle hon göra?
Ett gammalt hundben i gummi låg bland blommorna. Skulle hon våga använda det? Eller var det dumt?
Hon satt hukad med ryggen mot husväggen, kunde nätt och jämnt se över bron till andra sidan. Där stod den blåa bilen.
- Du klarar det River, viskade hon till sig själv, du har tränat på det här i många timmar.
Hon vändade tills hon kunde höra mannens rosslande andetag och känna lukten av hans ruttnande hud som den svaga vinden bar med sig. Hundbenet var ett sätt att få honom närmare henne, om han nu inte gick dit frivilligt, men det kunde föra med sig faror som att han skulle upptäcka henne och döda henne.
Men risken fanns även att han bara skulle vandra bort, och hon ville helst få död på honom nu, så att de smittade blev en mindre. Om hon misslyckades skulle det vara en frisk mindre. Nej, nu eller aldrig.
Mannen hade inte kommit fram runt hörnet än, men han var nära. Hon slängde hundbenet över trappräcket, ett ganska hårt kast, och det for ända fram till staketet där det landade i gräset.
Den smittade fräste genast till, och River återtog sin position bland växterna. Hennes kläder var mörka, och förhoppningsvis skulle håret inte avslöja.
Hjärtat bankade i hennes bröstkorg. Hon kunde höra hur mannen hasade fram bakom henne, hur han kom allt närmare. Tänk om han skulle gå upp för bron och upptäcka henne? Tänk om han var smart nog att titta runt trappan? Det var han kanske ... Hon ångrade sig att hon hade slängt hundbenet. Eller att hon ens hade gått hit ensam! Hon hade hellre låtit de andra ta hand om mannen istället för att göra det själv.
För sent nu. River höll röret hårt i händerna och satt beredd då hon såg mannens sko. Han tog några steg fram, hon lyfte blicken och upptäckte att han stirrade rakt fram och inte på henne. Hundbenet var i hans hand.
- Leo? väste mannen. Leo, är du här min pojke?
Va? En så gammal man? Omöjligt. Hur skulle hon säga till ungen att hon hade dödat hans pappa? Men det var uppenbart att han var smittad. Huden var gulgrön och vit vätska rann ner från hans mun. De andra smittade kunde ju också prata.
Nej, hon kunde inte låta honom leva. Om det nu var ett liv. Det fanns inget botemedel som hon visste om, och han skulle nog ändå bli dödad av andra innan det uppfanns ett.
River kastade sig fram, tryckte röret med båda händerna mot mannens strupe och höll det så stadigt hon kunde för att beröva honom luft. Mannen kämpade emot, han lukade illa och var alldeles för stark för att hon skulle kunna ta ner honom själv. Plan B.
Hon släppte röret med ena hanen för en bråkdels sekund och grep tag i mannens haka, handen över hans mun. Ett hårt ryck åt höger och han föll död ner till marken.
Haha, jag måste vara ärlig att jag inte riktigt förutspådde gubbens koppling till Leo. Men när jag kom på det så lät det bra :)
Kommentera! :D
//Fjompen<3
Bulletproof - Kapitel 14 och 15
Alla tråkiga inre monologer börjar här folks! xD Ni bad om det!
Insåg förresten precis att jag hade skrivit "teckning" istället för "täckning" i ett kapitel. VARFÖR SA NI INGET?! Man måste ju ändra sånt, ey?! Gaaah!
Varför hade farsan inte kommit än? Clementine hade rätt, det tog knappast en hel dag för helikoptrar att komma fram till Brickred. Borde inte han vara den största prioriteringen i sin fars ögon? Dan kände sig patetisk som tänkte så, som om han var sin pappas lilla pojke. Men han var skräckslagen. De var fast här, utan något sätt att ta sig ur stället. Utom skogen. Om de nu skulle vänta på hjälp utifrån, hur skulle de få mat? Rensa husen i närheten? Och han avskydde vapen. Efter alla våldsamma dataspel han spelat gjorde riktiga vapen honom illa till mods. Löjligt kanske, men allt det som fanns i Sallies väska fick honom alltid att må lite värre än vad han redan gjorde.
Han fick inte visa sin rädsla för Clementine. Det skulle bara oroa henne mer.
Efter att ha stått ett tag i vardagsrummet i huset och stirrat ut mot grannhuset genom fönstren, tvingade han sig in till köket med de andra. Han ville krama om Clementine för att ta bort lite av rädslan. Men inte när de andra såg på. Noah och Clementine lagade mat, de båda pratade med pojken som satt på en köksbänk och kollade ut på gatan genom fönstret. Dan satte sig på en stol närmast dörren, mittemot Sallie.
- Vad jobbade dina förädrar med, Leo? frågade Clementine den lilla pojken.
- Pappa sålde böcker och mamma jobbade på biblioteket, sa Leo uttryckslöst.
- Ooh, gillade dom böcker? Tycker du också om böcker, Leo?
- Ja. Jag har jättemånga i mitt rum.
- Vill du hämta några? Så kan du läsa några historier för oss!
Ungen kändes lite för gammal för att lyssna på Noahs aningen barnsliga tonfall, men tydligen fungerade det. Han hoppade ner och sprang ut ur köket. Dan hann uppfatta att han mest verkade vilja komma bort därifrån och inte var entusiastisk inför att hämta böckerna.
- Det ligger en död i källaren, sa Sallie lågt. Bäst att bli av med henne fort innan stanken kommer upp.
Dan förbannade henne över att hon hade sagt det där. Solen sken och de andra två lagade mat, ingen av dem hade dött, det var så bra som det kunde bli i den här situtationen. Varför kom hon och sa det där?
Fast han visste att hon hade rätt.
- Vi får ta hand om det när han sover, sa Dan och nickade åt det hållet Leo hade försvunnit.
Sallie nickade kort åt honom och förde bort sin mörka blick igen. Dan mindes att han hade velat kolla om hon hade några överflödiga muskler, och det hade hon tydligen. Hennes armmuskler var inte enorma för hennes storlek, men hon var definitivt mer tränad än Clementine. Det fanns något sorgset men samtidigt likgiltigt i hennes blick, ansiktet var vackert men hållningen och kroppen (och alla vapen på den) gjorde henne samtidigt frånstötande. Rösten var deprimerad.
Underligt nog kände sig Dan mindre rädd då han såg på henne. Som om hon var den som hade mest effekt mot de där människorna ute i staden. Först blev han förvånad över vad han tänkte, men insåg sedan varför han tänkte som han gjorde. Hon såg stark ut, även om hennes kroppsmassa var liten, och alla vapen som hon hade ökade bara det intrycket. Häng alla vapen på Clementine och samma sak skulle hända där.
Nej, Clementine skulle helst förbli som hon var. Söt, leende och färgglad.
__________________________________________________________________________________________
Tur att morsan precis hade åkt iväg till mormor. Hur skulle hon reagera då hon fick reda på att farsan hade blivit uppäten av galna människor? Åtminstone trodde han det, efter att han försvunnit under den där massan av blodiga människor hade han inte direkt kontaktat honom igen.
Noah försökte att inte tänka på saken. De hade inte råd med panik. Han kunde känna spänningen i luften, visste att både Dan och Clementine ville spåra ur. Han kände samma sak. Han hade blivit tvungen att hugga folk som han förr hade jobbat med. Även om han inte hade stått dem nära så hade det gjort ont att begrava brandyxan i deras kroppar. Men de hade ju dödat honom annars, de var inte normala längre, försökte han intala sig hela tiden.
Skulle mamma komma hit och leta efter honom? Förhoppningsvis skulle hon kontakta polisen eller andra militära styrkor som skulle kunna komma hit och hämta dem alla. Eftersom Dans pappa inte verkade ha bråttom. Noah kände på sig att något hade hänt med presidenten. De skulle vara fast här ett tag. Bäst att vänja sig vid de här personerna. Sallie skulle vara svår, även om hon i allmänhet inte alls hade gjort något ont.
Och kärlekrparet? Dan verkade vara otålig. Clementine ... Hon var nog den enda vars ande inte helt hade fallit ihop. Den enda vars vibbar inte fick Noah att själv bli osäker. Eller så låtsades hon. Isåfall gjorde hon ett mycket bra jobb.
- Här!
Leo hade återvänt med en tjock gammal bok med en massa klassiska sagor. Noah såg över axeln då Leo räckte boken till Dan.
- Ska jag läsa? sa Dan förvånat.
Pojken nickade och satte sig i en minimal soffa för två personer som stod vid motsatta väggen. Han hade också tagit med sig en liten spelkonsol som han genast började spela på. Blodet på hans kläder fick Noah att inse att de borde alla ta ett bad.
Dan började läsa något som Noah försökte koncentrera sig på. Han märkte att Sallie hade gått iväg. Underligt, han hade inte ens hört henne.
***
Chocken som måste ha drabbat ungen fick honom att vara stirrig och lite borta. Han pratade lite när man inte tilltalade honom, och satt väldigt nära Clementine då de åt vid matbordet. En vanlig åttaåring hade nog inte gjort så, men Noah förstod att den här åttaåringen kanske inte var vanlig längre. På sätt och vis var han en mördare.
Så! :) Hoppas det blev okej och inte för långt xD Noah är som sagt lite "psychic", hoppas det inte låter knäppt :3
Vad tycker NI ska hända nu flera kapitel framöver? :P Vill ni bara läsa monologerna (tvivlar på det) eller ska de ut och riskera liven? xD
Eller bryr ni er inte eftersom de inte är riktiga personer? xD Oh well, kommentera! ^^
Vad tycker ni om bilderna btw?
//Fjompen<3
Bulletproof - Kapitel 13
Jag har börjat lite med bilder, men det blir typ bara fyra olika bilder som dyker upp vid olika tillfällen :P
Bara för att piffa upp det lite, tråkigt med bara text antar jag xD Plus att jag tycker att min idé var rätt okej ändå så varför inte testa? :) Ni kommer att fatta bildernas uppgift xD
- Dan ...
Clementine föll ihop på en dubbelsäng i ett sovrum som de just sökt igenom. Dan, som redan var på väg ut ur rummet, vände sig otåligt om.
- Vad är det?
- Vad är det som händer? frågade hon ostadigt och kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. Varför har ingen kommit hit än? Borde de inte leta efter dig?
Dan såg oroligt på henne. Staden som presidentens son i hade bombats av något konstigt och människorna verkade smittade av någon sjukdom, borde inte militären för länge sedan ha varit här och sett till att Dan var i säkerhet? Det tog kanske många timmar att komma hit från huvudstaden, men inget som flygplan eller helikoptrar inte skulle klara på mycket kortare tid.
Clementine ångrade sig att hon hade frågat något om det, hur kunde han veta? Frågan ledde ingenstans och gjorde honom bara mer upprörd. Men hon ville prata med honom. Få honom att lugna ner sig lite. Han var den enda hon kände här och när han inte var sig själv fick hon panik.
- Jag vet inte, Clem. Men allt ordnar sig, oroa dig inte.
Han försökte sig på ett leende. Det gjorde henne lite gladare, så hon tvingade sig upp på ben igen och de gick tillsammans ner till första våningen igen.
- Var är de andra? sa Dan högt då de upptäckte att våningen var tom.
Clementine grep tag i hans hand och pekade på den öppna dörren till källaren i samma stund som den andra killen och ett litet barn kom upp.
- Det här är, sa killen till pojken och gav dem båda en menande blick så att de skulle presentera sig för barnet.
- Clementine, log Clementine så vänligt hon bara kunde.
- Dan, sa Dan kort.
Killen nickade åt dem och sa "Noah" i en låg ton och fortsatte sedan att småprata med pojken i glad anda utan att släppa hans hand. De lät dem passera in i köket där Noah började laga mat, verkade det som.
- Fan, en till person, muttrade Dan efter att även Sallie hade med blekt ansikte passerat förbi dem in till köket.
- Det var ju bara en liten pojke, sa Clementine. Var inte så hjärtlös.
Det fick Dans ansikte att byta min till något mer medlidande. Hon visste att han inte tyckte om barn så mycket, eller någon annan av de där främmande personerna, men något verkade få honom att ändra sig lite.
- Du har rätt, mumlade han. Jag fattar bara inte vad det är som händer. Borde sluta ta ut det på andra.
- Jag förstår dig.
Clementine smekte Dans kind och gav honom en lätt kyss.
- Jag förstår dig fullkomligt. Men jag tror det blir enklare att försvara sig då man är flera. Och de verkar inte vara så hemska personer heller! tillade hon skämtsamt.
Clementine visste att det var bäst att bygga upp tillit med Noah och Sallie, så hon styrde stegen mot köket och satte sig vid ett ljust köksbord mittemot Sallie som hade den lilla pojken i knät. Innan hon började prata med Sallie såg hon till att studera henne lite kort. Ögonen såg trötta ut, men inte alls okoncentrerade. Men samtidigt fanns det något nonchalant i dem. Nästan som om det som hände just nu inte var en katastrof utan en väldigt opassande och irriterande slump som hon träffade på varje dag.
Clementine ändrade sig genast efter att hon hade tänkt så, för Sallie rynkade på ögonbrynen och blundade, som om allt var en mardröm som hon bara ville komma bort ifrån. Medlidande sköljde över Clementine och hon kände sig skyldig för att ha tänkt så som hon gjort. Det var väl klart att Sallie inte struntade i allt som hände, det vore overkligt.
Pojken som satt i hennes knä darrade och höll hårt i hennes arm. Han var lite för gammal och lite för stor för att sitta i någons knä, men Clementine förstod att något hemskt hade hänt som fick småpojks-stoltheten att försvinna helt.
- Vad heter du? frågade hon med ett leende och satte hakan på bordet för att öka sin lekfullhet.
- Leo ...
- Vilket fint namn. Är det Leonard? Leonardo?
- Bara Leo, sa pojken envist.
- Ah, okej. Noah, behöver du hjälp?
Han vände sig om där han stod och skalade potatis och nickade snabbt.
Clementine hade en olustig känsla av att hon skulle få tillbringa alldeles för mycket tid med de här människorna.
Jag varnar er att det kommer att bli lite långtråkigt många kapitel framöver. :P
Ska jag bara hoppa fram några veckor, eller vill ni veta allt som händer? xD
//Fjompen<3
Bulletproof - Kapitel 12
Det här tar ett tag för mig, jag vet, men jag är ändå glad att ni kikar in ibland! :D
River önskade att barnet inte var galet som den där flickan hon blivit tvungen att döda, att skjuta ett barn inför Noah verkade inte vara ett bra sätt att stärka tillit. Men för säkerhets skull höll hon vapnet berett och smög försiktigt fram runt hörnet, efter att ha sagt åt Noah att stanna på plats och vänta.
En gammal fotogenlampa lyste upp en silhuett av ett barn som satt nerböjt på knä. River bet ihop för att inte skrika högt åt det hon såg. Trots att hennes mänskliga känslor hade skruvats ner en smula var synen fruktansvärd.
Bredvid barnet låg en pistol i en växande mörk blodpöl, och framför det låg en blek kvinna vars huvud verkade vara källan till blodet. Kvinnan hade fradga runt munnen och hyn såg gulaktig ut i skenet från lampan.
Osäker på vad hon skulle göra backade River tillbaka till Noah och skakade på huvudet.
- Gå upp! väste hon.
Hon ville prata med de andra fort innan de gjorde något. Självklart verkade det logiskt att bara prata med barnet och sätta det i säkerhet, men kunde en så liten unge verkligen leva normalt efter att ha dödat sin egen mor i skräck? Åtminstone var det det hon misstänkte hade hänt.
- Vadå, vad är det? väste Noah tillbaka med stora ögon, lite för högt.
Snyftandet upphörde tvärt. River stod med hårt slående hjärta och tittade oavbrutet på Noah.
- Vem där? sa en hes röst. Kom fram!
River gav sitt hagelgevär till Noah och gick fram runt hörnet med höjda händer för att visa att hon inte ville göra honom illa.
Pojken kunde inte vara mer än åtta år gammal, han stod ostadigt i blodet från kvinnans huvud och höll den kletiga pistolen osäkert i händerna. Ansiktet var rött utav gråt och han verkade inte kunna se River ordentligt.
- Jag tänker inte göra dig illa. Lägg ner pistolen, okej?
River visste att hennes röst inte kunde vara varm eller moderlig nog att lugna ner ett barn, den var mest monoton och stel. Så hon försökte att se så vänlig ut som möjligt istället. Hon satte sig ner på huk och sträckte ut armarna mot barnet, försökte få till en så välkomnande öppen famn som möljigt.
Pojkens händer skakade och han backade.
- Vad heter du? frågade River och försökte le vänligt.
Han andades häftigt genom tårarna, höll fortfarande pistolen riktad mot Rivers huvud.
- Leo, fick han fram.
- Jag är Sallie. Jag är inte sjuk, och jag tänker inte göra dig illa, lovade hon.
- Har ... har du sett mina föräldrar? mumlade pojken och sänkte osäkert vapnet.
En lättnad hälldes nästan över River. Tack och lov att han inte hade dödat sin egna mamma. Men han hade säkrt dödat den där kvinnan, vem hon nu var. Hans storasyster kanske? Lite för gammal för en storasyster, men man visste ju aldrig.
River log sorgset.
- Nej, men jag är säker på att de letar efter dig ...
Chanserna för det fanns nästan inte ...
- ... så det blir bäst att du kommer upp härifrån så att de hittar dig lättare.
Leo höll pistolen hårt i sina händer och torkade sig om näsan med ärmen. Så nickade han och staplade fram till River. Hon sträckte ut handen mot pistolen och han gav den tveksamt till henne.
- Det här är Noah. Han är snäll, så oroa dig inte, okej? Vi kommer inte att göra dig illa.
Leo tittade osäkert på dem båda, Noah hade ett varmare ansiktsuttryck än River och han var även smart nog att stoppa undan hagelgeväret. Eller åtminstone hänga det över axeln, så att det såg mindre hotfullt ut.
- Kom så går vi upp! sa Noah i en ton som var så glad den kunde bli med alla händelser.
River såg till att släcka fotogenlampan innan även hon gick upp. Kvinnan hade blivit skjuten i ögat vilket hon inte hade sett från sidan. Man kunde se insidan av huvudet genom hålet som kulan hade bildat ... River återhöll en våldsam kräkreflex och skyndade sig upp från källaren.
För mycket ur Rivers perspektiv? xD Oh well :P
Kommentera! :D Vad är era åsikter hittills? :)
//Fjompen<3
Bulletproof - Kapitel 11
- Det finns inte lika många av dem bland husen. Vi kanske kan stanna här istället för att vandra bort till skogen.
River föreslog det även om hon själv visste att hon helst inte fick hittas av styrkorna som antagligen var på väg mot staden för att få Dan härifrån.
Men hon skulle lättare komma undan med att döda dem alla i något av husen eller kanske på gatorna. De skulle kunna tro att de där skadade människorna hade dödat dem och inte hon.
Det var ju det har hon hade fått sina gener manipulerade för? För att döda fienden.
Helt ovetande och oskyldiga människor.
- Tänk om de söker sig hit efter ett tag då? frågade Noah.
De hade parkerat i ett öppet garage där Dan och Clementine först hade tagit bilen. Alla var stressade och försökte hålla tillbaka sin rädsla för att komma fram till det bästa beslutet.
- Det blir bättre om vi stannar här. Om någon kommer och letar, någon normal.
- Såvida inte de bombade flera ställen, sa Noah i monoton röst.
En tystnad uppstod. Flera ställen ... Som huset Dans far levde i? Huset som hade makten och kontrollerade militären?
- Finns det ingen el? frågade Dan otåligt och klev ur bilen med arga rörelser.
- Jo, jag tror det, sa Noah.
- Men ingen täckning.
- Vi borde kanske stanna i ett hus någonstans, mumlade Clementine.
River klev ut ur bilen och gick ut ur garaget så att hon kunde se efter något helt hus som låg längst bort från korsningen.
- Vi kan stanna här än så länge, sa Dan. Vi har redan varit i det här huset, det blir okej.
- Det finns hus längre bort.
River pekade mot ett gråblått hus som låg inklämt mellan skogsbrynet och ett större vitt hus i slutet av gatan. Dan tog några steg mot henne och såg vart hon pekade. Han verkade otålig, arg på något vis då han sa:
- Okejdå. Vi får hoppas att det står tomt.
De satte sig i bilen igen och åkte fram till det blåa huset. Det såg inte speciellt skadat ut, men det som fick River att ladda hagelgeväret var det faktum att ytterdörren stod på glänt. Låset verkade intakt, alltså var någon inuti. Eller hade gått ut utan att låsa.
- Var tysta, viskade Dan när de smög in i hallen.
River tittade skeptiskt på Clementines och Dans sammanlänkande fingrar, det var inte tid för romans just nu. Clementine som inte ens hade något vapen skulle väl helst inte gå framför River och Noah som hade det?
Hon ignorerade Dans order och började gå snabbare, alltså mer högljutt.
- Vad håller du på med! väste Dan.
River struntade i vad han sa och fortsatte söka efter saker som rörde sig i rummen på nedervåningen. Vardagsrummet och köket verkade ha blivit lämnade i brådska, halvfärdig mat stod på köksbänkarna med ingridienserna framme och filtar och kuddar låg i soffan tillsammans med bitar av popcorn.
- Ingen här, suckade hon.
Dan blängde på henne, men lät henne vara och fortsatte själv upp för trappan til landra våningen. Clementine skyndade sig efter.
River tittade på Noah som såg lite bortkommen ut, sedan insåg hon att han egentligen stirrade på den öppna dörren bakom trappan. En dörr som ledde nedåt.
- Tror du det fanns något skyddsrum där eller något? frågade han då de båda närmade sig dörren.
- Sch! väste River. Jag hör något.
Båda började långsamt gå ner för trappan, Noah hade försökt gå före men River var bestämd och såg till att hålla vapnet så att det blockerade den smala gången. Hon var i mindre risk att bli dödad, ännu mindre smittad. Noah däremot ... Inte för att hon egentlgien brydde sig om honom, men ...
Ljudet av en liten röst fick dem båda att stanna. Det kom ljus från vänster, i slutet av trappan.
Och ett ljud.
Ett barn som grät.
Så! Blev det bra? :) Har jag redan frågat det här: vem är er favoritkaraktär? Kan ni säga nu när det har gått flera kapitel? :)
//Fjompen<3
Bulletproof - Kapitel 10
Jag vet att det går lite långsamt just nu, men jag har lite grejer att göra och är i en lite svår period och så xD
Hoppas ni förstår ^^
Förlåt som sagt för att det är så himla stelt, men jag är inte bra på action-scener xD
- Stanna bilen. Det är något fel där framme, mumlade Clementine oroligt.
Dan hade också sett det och stannade bilen direkt. Framme på den stora vägen, precis där affärerna slutade, hade vägen förstörts av ett stort metalliskt föremål. Människor vandrade runt det, ingen hade riktigt märkt dem ännu.
- Jag tror det är något fel på dem. Tror du dom är okej?
- Stanna här, sa Dan och öppnade bildörren.
- Nej! väste Clementine argt. Bara för att jag är en tjej betyder det inte att jag inte kan försvara mig! Förresten så var det jag som räddade dig nyss!
Dan slet åt sig armen, mer bestämt än argt.
- Det är inte det det handlar om, sa han. Om något händer mig så har du chans att överleva.
Clementine tystnade. Egentligen behövde de ju inte ens gå dit. De kunde ju försöka åka runt, eller kanske stanna i staden tills hjälp kom. Hon ville inte förlora Dan.
- Jag kommer snart, sa han och slog igen bildörren.
Hon kollade genast om någon av människorna hade reagerat. Det verkade inte så. Clementine höll ögonen på sin pojkväns rygg då han avlägsnade sig allt mer från bilen, kom allt närmare människorna.
Hade hon inget vapen? Så att hon kunde skjuta allt som var på väg mot honom?
Dan gick långsamt på trottoaren, väldigt nära byggnaderna för att försöka komma in på någon av butikerna. Clementine satt fullkomligt stilla, höll blicken på en människa som var närmare Dan än de andra. Han eller hon hade inte upptäckt honom än, men Clementine var redan skräckslagen.
En hand for ut mellan byggnaderna och grep tag i Dan, drog honom våldsamt in så att han försvann ur sikte. Clementines hjärta stannade för en sekund, men sedan skrek hon och slängde upp bildörren. Helt oskyddad och utan vapen började hon springa mot stället där Dan försvunnit, medan hon skrek hans namn.
- Vad fan håller hon på med? väste Noah och höll tillbaka Dan som försökte slita sig loss för att springa och rädda sin flickvän.
River väste åt båda att hålla käften och tänkte ut en snabb plan.
- Spring tillbaka till bilen, jag kommer efter!
- Va?! utbrast Noah och kastade en blick på väskan med vapen som de skulle förlora om hon dog.
Men han visste inte att River inte skulle dö. Hon knuffade ut dem ur det lilla utrymmet mellan de två butikerna och båda killarna började springa. Dan var mycket snabbare eftersom han hade ett mål, medan Noah mest joggade och vände sig hela tiden om för att se om River hängde med.
Självklart hade den där underliga folkmassan hört dem, och alla sprang nu mot dem. River sköt aggressivt mot de närmaste, backade snabbt mot bilen som Dan och hans flickvän hade kommit i. Hon visste att det hade varit en dålig idé att åka hit, de missbildade människorna hade omringat dem och tvingat dem att gömma sig, de hade kommit för långt bort från bilen.
Men nu hade de där idioterna kommit. River var ännu inte säker på om det var något bra eller dåligt, men det var kvar att återse.
- Sallie! ropade någon av killarna.
De andra tre satt redan i bilen, motorn var startad. River sköt mot en kvinnas skalle och vände sig sedan om för att springa.
Sallie slängde in väskan med vapen och Dan började köra så fort hon var i bilen, innan hon ens hunnit slå igen dörren ordentligt.
- Vad fan är det som händer? ropade han.
Dan var nära att hamna i chock, än så länge hade han kontroll över rädslan. Men Sallies och den här andra killens smutsiga ansikten och blodiga kläder höll på att dra honom från vettet.
- Det måste finnas en väg ut ur staden! andades Sallie bakom honom och grep tag i hans säte.
Han kände hur hennes hand drog i stoppningen och tyget av sätet så att hans axel inte längre hade kontakt med det, styrkan skrämde honom på något vis.
- Det finns det inte. De har blockerat vägen, sa killen bredvid Dan.
Clementine satt och grät i tystnad, vilket påminde Dan att han måste försöka samla sig, åtminstone tills hon mår bra igen.
- Inte ens en grusväg? frågade han och kastade en blick i backspegeln.
Folkmassan var långt borta, men Dan saktade inte in.
- Ett par, men alla blir stigar i slutändan, man kan inte komma förbi med bil. Kanske kunde vi lura bort dom och försöka ta bort missilen från vägen? föreslog killen.
- Det är bäst att vi inte kommer nära den där saken, mumlade Sallie. Det var tack vare den som det här hände.
- Har du andra förslag?! röt Dan, osäker på varför han egentligen var arg eftersom hon inte hade gjort något fel.
- Ta det lugnt, mumlade hon.
Dan störde sig på att hennes hand fortfarande höll i sätet. Han tvingade sig att be om ursäkt för sitt utbrott och lade på minnet att kolla på hennes armar efter onaturliga muskler sedan. Även om det inte var det viktigaste just nu så skrämde hon honom.
- Några idéer på vad vi kan göra? hördes Clementines lilla röst.
- Skogen, sa killen. Det är det bästa alternativet.
Blev det bra? :D Kommentera!
//Fjompen<3
Karaktärsbeskrivningar and such ^^
Du lyckades komma in! :D Din "belöning"! ^^ Hoppas det var värt! :D
//Fjompen<3
